Viktors Blogg

Jag föddes en kall vårdag på Växjö BB 1991. Under min tidiga uppväxt bodde jag i det lilla samhället Lammhult i Växjötrakten. Mina föräldrar flyttade dit från Skåne på grund av min mammas högskolestudier i Växjö(Hon är mellanstadielärare). Även om jag inte bott i Skåne så präglas min uppväxt mycket av landskapet. Hela min släkt bor i Skåne så jag har tillbringat och tillbringar fortfarande mycket tid där.

Lammhult var ett ganska bra ställe att tillbringa sina första år på tror jag. Det är lagom litet och idylliskt. I alla fall vill jag försöka minnas det så. Men när jag hälsar på mina gamla kompisar så märker jag att det är precis lika fyllt av snusande raggare och sönderslagna busskurer som de flesta andra samhällen.

Från Lammhult flyttade jag till Aneby när jag var 7 på grund av min pappas jobb. (Han har en chefsposition på Swedbank i Jönköping) När jag var yngre tyckte jag inte aldrig riktigt om Aneby.

På den tiden var jag överviktig, hade glasögon och det roligaste jag visste var mattematik. Jag ska inte säja att jag blev mobbad någon gång i skolan men jag var aldrig bland de tuffa killarna. Jag blev alltid vald bland de sista på fotbollen och inga tjejer frågade chans på mig. Inte för att jag tyckte det var sådär värst spännande med flickor då. Det var mest själva grejen. I 4:e klass började saker och ting förändras. Jag hade då legat inne på sjukhuset i över en månad för Tuberkulos och var avmagrad som en pinne när jag kom tillbaka till skolan. Jag hade innan det börjat leka lite med en kille i en Parallellklass, Robin Axelsson. Han var skolans tuffaste kille. Han var så söt att 6orna frågade chans på honom. Han kunde klättra högt upp i lyktstolparna och han var så bra att det var han själv som fick välja lag på fotbollen. Han, jag och en kille till slutade att leka och började ”va”. Vi började lyssna på cool musik, EMINEM,EMINEM och åter EMINEM var det som gällde. Och när man lyssnade på rap så var man ju tvungen att klä sig som en hiphoppare. Med byxorna vid knäna, kepsarna på sned och storlek L tröjor. Då, i fjärde klass, blev jag någon för fösta gången i mitt liv. Jag blev dendär Viktor som va med Robin och Roberth. Det var ju en början i alla fall.

Sedan fortsatte kurvan svagt uppåt. Jag började skaffa längre hår och tjatade på mamma om kontaktlinser. Jag började intressera mig mer och mer för vad jag hade på mig och hur jag såg ut i allmänhet. När jag började sjunde klass såg jag mig som en förnyad människa. Jag var häftig, jag var cool. Med den föreställningen gick jag för första gången igenom dubbeldörrarna till högstadiet. Och när man var cool, då fick man ju inte tycka att matte var helt ok. Matte var ju skittråkigt om någon frågade. Alla former av böcker var bara såå tråkiga. Det var priset att ta för att vara häftig. Är man häftig så tycker man inte om skolan. Det bara är så.

Min kära Mamma var halvt förtvivlad efter mitt första utvecklingssamtal. Hon var ju så van vid att höra ‘Han är bäst i klassen, han är så snäll och duktig’ Så när lärarna nu istället skrev ‘Kan mycket bättre.’ och ‘Borde prata mindre och jobba mer.’ som kommentar  så var hon ju självklart ganska knäckt. Själv var jag lite kluven, men jag hade ju uppnått det jag ville så jag fortsatte på samma spår.

Dock fick jag en vändpunkt när vi fick vinterbetyget i 8:an, När jag fick mitt första betyg.
Då blev allt plötsligt så verkligt, I min hand hade jag pappret som min framtid hängde på. Då någonstans började jag inse att det inte är allt att vara cool på högstadiet, att vi faktiskt går i skolan för att utbilda oss för en framtid. Då någonstans började jag ta skolan lite mer på allvar. Jag ska inte säja att jag blev någon mönsterelev. Men jag började ta tag i det i alla fall. Undertiden började fler och fler haja att man kanske skulle lägga lite mer energi på sitt skolarbete. Nu sitter jag här och skriver min första uppgift som JING-elev. Det är lustigt hur livet kan gå.

Som en kort summering av berättelsen ovan tycker jag ett gammalt citat jag hört någon gång för länge sedan skulle passa bra in: Att vara ung är ett fel som dagligen bättrar sig.

Sökandet efter en identitet är en stor del av uppväxten. Vi vill alla vara framgångsrika, snygga, lyckade och framför allt lyckliga. Tyvärr är detta ett privilegium inte alla har, därför denna kamp.